Det går en bro över Atlanten
Jag är på väg
Jag bestämde mig för Chile. Jag hade aldrig varit där och jag tänkte: Nu är det dags. Dagen har kommit då det är dags att sluta skjuta upp planerna och äntligen bli konkret. Chile är mina drömmars mål. Och jag har alltid velat åka dit. Någonting lockar. Mycket längre bort kan man inte komma.
Jag kan inte resa till månen.
Andra gör det, reser till månen. Varför?
Därför att de kan.
Är det svar nog?
Eller letar de verkligen efter något därute? Vad letar vi efter?
Jag vet inte. Men jag vill, jag kan, jag gör det. Jag ger mig av.
En konkret resa börjar alltid med ett konkret steg, med ett litet, litet steg. Steget ut genom dörren. Kort därpå steget upp på bussen, det första riktigt avgörande. Ett steg. Några få decimeter att lyfta foten, inte mer. Ett första definitivt steg mot Chile på en gråkall busshållplats i Hammarby.
Med varje steg jag tar minskar antalet möjliga mål. Mitt mål är Chile. Vägen dit går genom Stockholms gråmulna förorter, senare genom Stockholms morgontrötta gator, via den kyliga centralstationen, via Arlanda, gråhetens sista utpost.
När jag sitter på bussen i den gråkalla vintern kommer tanken över mig att jag hade kunnat ta en annan väg
den över bron.
Tänk om det hade funnits en bro, en bro från Lissabon till Valparaíso till exempel.
Naturligtvis vore det omöjligt, hela Brasilien hade legat i vägen, det är klart, men hade bron varit tänkbar - och jag upptäcker att åtminstone det är den, tänkbar - så hade den välvt sig vit och blank över vattnet. En smal gångbro över Atlanten.
När jag tänker på bron och på dess tänkbarhet märker jag att det även går att tänka sig en upphovsman. Någon byggde bron och tänkbarheten väljer en byggherre med hemlängtan, en chilenare. Han hade lämnat landet efter militärkuppen -73 och hamnat i Lissabon. I två år skulle han kämpa förtvivlat för att glömma sitt land, att förtränga bilderna av sin hemstad Valparaíso, för att glömma vad som hade hänt den dagen Pinochet tog makten. Men fördämningarna brast, han kunde inte hålla emot, längtan var för stark. Realiteten byttes ut mot tron på och hoppet om en bättre framtid - och han började bygga. I början var han ensam, sedan kom hans son, snart en kusin, så småningom kusinens hela familj och deras vänner, vänner till vännerna och deras bekanta och släktingar.
Men man kan ändå inte bygga en bro över Atlanten, hur många man än är. Det är inte realistiskt.
Mannen med den starka längtan brydde sig inte om vad som var realistiskt.
Jag bryr mig inte om det jag heller.
Min tänkbara historia bärs fram av oro inför och hopp om en bättre framtid i form av en smal, smal gångbro. Femton år tog det att bygga den. Blank och vit sträckte bron sig över Atlanten den dagen historien vände. Färdig att tas i bruk i samma ögonblick som folk började våga ta steget.
Ingen trodde att Pinochet skulle avgå. Det var inte realistiskt. Men ändå: 1990 var omöjligheten utbytt till sanning.
Jag hade gärna tagit vägen över den bron, men nu satt jag på bussen. Bussen förde mig genom vintermörkret. Runt mig ansikten, knappt närvarande, onåbara.
Jag slogs av tanken på mängden människor på jorden. En ofantlig, ofattbar mängd människor, av vilka man under sin livstid hinner lära känna ett uns av en bråkdel.
Mängden svindlar. Och med tanken på världen, på den stora världen, kommer tanken på världens framtid. Det sker automatiskt.
Hur länge till kan vi leva som vi gör?
När kommer förbudstiden, när införs restriktionerna?
När kommer vi i desperation att börja bygga broar?
Eller kommer vi att plötsligt sluta resa?
Är ett liv utan resor tänkbart?
Jag går av bussen vid stationen. Det börjar bli ljust nu. Det är kallt, men långt ifrån så kallt som det skulle kunna vara en decembermorgon i Stockholm. Inne på T-Centralen ekar morgonbestyr mot det blanka golvet. Galler hissas upp, dörrar öppnas, lampor blinkar till, ett fåtal ord. Sveriges centrum. Tomhet, frihet, kyla.
Några minuter senare tog jag ännu ett viktigt steg. Upp på bussen till Arlanda.
Inne i den trånga bussen, där luften var tjock av syntetmaterial, lutade jag mig tillbaka. Tanken ville inte släppa.
Den vita bron.
Det går en bro över Atlanten
Det första steget upp på bron är ett litet steg. Ett trappsteg, snickrat. Här övergår Lissabons kullerstensgator i ovisshet. Jag lyfter huvudet. En svag vind blåser. Ovanför mig den klarblåa himlen. Framför mig en rad trätiljor som tycks lyfta sig mot intet.
Jag hör ett sus och en fiskmås landar på det vänstra broräcket. Rädsla kommer över mig. Rädsla inför allt för stora steg.
Men jag gör det. Jag går. Och jag märker snart hur bron upphör att stiga, att den planar ut. Och jag ser andra människor. Människor som just lämnat Lissabon och människor som snart kommer att komma dit. Var och en i sin takt korsar de Atlanten. Det är människor av alla de slag och jag möter dem allihop. En och en. Något annat är inte möjligt här uppe.
På båda sidor kantas den vita bron av kiosker, öppna kök och barer. Så praktiskt, tänker jag. Här kan man njuta av resan, förmodar jag.
Allting är så nytt här uppe på bron. Allting är så vitt, så skinande vitt. Himlen är så hög och klar, luften så ren. En svag vind går över bron, lätt, som ett andetag.
Jag vandrar över bron. I min tänkbara historia flyger nästan inga flygplan längre. Raka moln är något sällsamt och barnen pekar på dem och undrar vem som har ritat på himlen.
Efter några timmar på bron känner jag mig trött och törstig. Jag väljer en bar med röda stolar. Mannen bakom baren frågar varifrån jag kommer.
Varifrån kommer jag?
Nej, jag har inte glömt var jag kommer ifrån. Visst vore det tänkbart att jag tappade minnet där på bron, det vore det. Men jag är inte färdig med mig själv, inte ännu.
Jag kommer från Sverige, säger jag. Men jag har knappt varit hemma de senaste åren.
Tycker du om att resa?
Ja, mycket.
Bussen svänger ut på motorvägen. Det hade den gjort även om jag inte hade suttit i den.
Kanske.
Hade bussen blivit stående om inte just jag klivit på den?
Knappast.
Min obetydlighet i den enorma mängden är påtaglig.
När jag får veta att vad jag har gjort har haft katastrofala konsekvenser, vet jag knappt om jag ska vara förfärad eller tacksam.
Jag har spelat roll.
Jag har sökt en mening, ett mål, ett hem, mig själv. Jag har värmt vatten, jag har eldat i min kamin, jag har flugit till Indien. Flugit tillbaka igen.
Och jag har lämnat spår. Andra människor har drunknat, har svultit och har törstat för min bekvämlighet. Naturligtvis var det oavsiktligt, men spelar det någon roll? En död människa är en fruktansvärd förlust. Det är inte jag den enda som vet.
Vi, de vita och rika, det är vi som är skyldiga nu igen. Vare sig vi vill det eller inte. Och vi har vetat det länge nog. Ändå:
Sluta tjata om klimatet. Ska vi tillbaka till stenåldern, eller? Utan utveckling och framsteg skulle folk fortfarande dö av mässling, tänk på det!
Jag har faktiskt inte gjort något fel. Och dom jobbar ju på det. 5 procent är väl bra så länge. Resten tar nog marknadskrafterna hand om ska du se.
Sluta tjata om klimatet.
Förresten beror allting ändå bara på på naturliga cykler. Vi människor har faktiskt ingenting med det där att göra.
Jag har inte gjort något fel. Titta bara på Kina! Och Indien! Varför skulle jag sluta flyga när dom ändå bygger ett nytt kolkraftverk varje dag?!
Varför skulle jag sluta flyga?
Jag har kommit fram till incheckningen. Kön är lång och mina medresenärer redan uttråkade.
Mannen framför mig har täckt sin resväska med klisterlappar från hela världen. Han har en tjock liten fru som säger
Så skönt det ska bli att komma härifrån, jag är så trött på slaskväder.
Hon suckar och väntar på ett svar från sin man. Han tittar ut genom fönstret. Nickar stumt. Regnet färgar världen därute grå.
Varför tar det så lång tid för oss att inse att vi är på fel väg? Att det vi äger, har och kan inte har givits oss av nödvändighet eller för att vi har rätt till det, utan endast därför att det var möjligt. Möjligt och tänkbart. Är det vanans starka makt? Vanan vid framsteg, vid fortare, högre, bättre, vid full behovtillfredsställelse? Vi kan inte bryta oss loss, därför att tänkbarheten, tron på en annan och klokare väg är för svag.
Nej, jag lämnar inte min plats i kön. Men i väntan på min tur rör jag mig i tanken sakta längs den vita bron. Det går en stilla bris över Atlanten som smeker mitt ansikte. Himmel möter hav, människa möter människa. Ett leende, en kort hälsning. Och så nästa.
Här vill jag gå. Här är allt tillfälligt, här är allt på väg, här är allting ljust och varmt och lätt.
Lust och behag utan skuld.